Skratta och var glad, det förvirrar folk
Skrattattacker, gärna okontrollerade är jag lite av expert på. Idag när jag och Öivind (min bildlärare) öppnade /stängde en dörr samtidigt från två håll (han skulle ut, jag in) så att han fick dörren i sidan av huvudet (inte jättehårt) så bröt jag ihop av skratt. Tårarna rann. Han kommentar "vad hände?" med en förvirrad min gjorde inte saken bättre, eller gjorde mitt skrattande mindre. Att han (stackars) dessutom stod och tog sig på sidan av huvudet och kände av smällen var något som skadeglada jag bara garvade ännu mer åt. Herregud. Ta dig samman kvinna!
Att skylla på övertrötthet är en bra ursäkt men frågan är om den verkligen stämmer? Samma sak hände mig när jag åkte tåg ner till Göteborg i februari för att hälsa på syster som fyllt år. Där satt jag, en fredagkväll på ett tåg och löste korsord i min korsordstidning (som förövrigt var assvårt) när några killar i kanske 22-25-årsåldern kliver ombord och två av dom sätter sig mittemot mig (jag satt vid ett bord där man sitter två säten mittemot varann) och en på andra sidan gången. Alla pratar med rätt bonnig dialekt och helt plötsligt, efter att ha suttit med sin rätt omoderna mobiltelefon några centimeter från ögonen och kisat (han hade keps bakochfram på huvudet och glasögon) säger han som satt på andra sidan gången (killen med mobil alltså):
Mobil-killen: Hörrni, vad betyder ngn?
Kompisarna, garvandes: Men Jaspär, vet du inte dä? Det betyder någon!
Sedan skrattade dom rätt länge åt denna stackars Jesper som de kallade Jaspär tack vare bonnig dialekt. Det är då det händer, när kompisarna skrattar börjar helt plötsligt jag rågarva. Såg antaligen jättedumt ut, vilket jag insåg så jag kläcker ur mig:
Jag: Ohooj, nu börja ju jag skratta! Nämen vad dumt det här blev!
Jo det blev det ju. Äntligen något vettigt som kom ur min mun. I alla fall, där sitter jag och totalskrattar åt några främlingar och när jag äntligen lyckats lugna mig så muttrar han Jesper något i stil med att "det är inte så lätt att veta" vilket gör att jag börjar skratta igen. Tills tårarna rinner, rejält. Efter ett tag har jag kommit in i den där onda cirkeln som gör att när man väl börjat skratta kan man inte sluta så jag får ta upp min korsordstidning och dölja ansiktet med. Misstänker dock att dom hörde mitt frustande skratt genom tidningen. Killarna mittemot mig tror att jag har någon slags stavningshumor och börjar snacka om något mer som Jesper hade sagt för några dagar sen. Tyvärr inte kul alls, vilket tvingar fram ett låtsasgarv hos mig.
Efter ytterligare några okontrollerade skrattattacker så säger jag tillslut:
Jag: Ojojoj. Fredag eftermiddag, ni vet hur det kan vara när man är övertrött...
Nu låter jag säkert som någon hemsk översittare som sitter och skrattar ut folk på tåg men Jesper tog det hela bra, det såg jag på honom och om jag inte minns helt fel sa jag något i stil med "förlåt". När dom klev av i Herrljunga (förklarar dialekten) så sa dom "trevlig resa, hoppas du hade kul i alla fall". Jo tack. Det hade jag...
Onsdag = lillördag, därför bjuder jag på en Maggio såhär på kvällskvisten. Har fastnat för denna Veronica (som nyss blivit mamma till en liten Bosse) som många många andra men visst är hon bra?
Veronica Maggio – Välkommen in
Ha det.
//Mallan