laughing my fucking ass off
Ibland är jag så extremt skadeglad, elak och hemsk. Jag skrattar när folk skadar sig, är nära på att skada sig eller bränner sig på varma saker. Så länge det är med ett "AAAJ" ett "helvetes jävlar" eller andra ord som beskriver smärtan så står jag där och skrattar olämpligt. Om det inte är en jätteolycka såklart, då gör jag allt annat än garvar. Men om någon i min närhet sticker sig på något vasst, bränner sig när den ska ta ut något ur ugn/micro eller liknande är det tyvärr en rätt stor sannorlikhet att jag står och gnäggar.
Fasen. Ofta lyckas jag skratta ut totala främlingar också (hände på tåget till gbg en gång) men senast detta hände var jag påväg till Hultsfred. Jag hade varit på världpremiären av Harry Potter 00:01 på kvällen/natten, sovit 3 timmar och sen börjat min långa resa ner till Småland. När jag kom till Linköping och ÄNTLIGEN skulle åka en lite längre tid så att det var läge att sova (jag hade en viss sömnbrist) så blev det tåget inställt?!
Oturen skrattade mig i ansiktet den gången (payback time?) men i alla fall så slutade det med att jag efter x antal minuter satt på en ersättningsbuss mot Hultsfred. Övertrött som få, med en okänd kille bredvid mig. Han somnade rätt fort men helt plötsligt vaknade han med världens jävla ryck! Ibland har det hänt även mig, men han såg så förvirrad och rolig ut (han fattade nog knappt att han var vaken) att jag självklart började frusta av skratt.
Tårarna rinner, jag mumlar fram ursäkter varvat med "du vaknade med ett rejält ryck" till kille, okänd. Rycket var så extremt att jag också ryckte till. Det blev ju som en chock för mig också. Stackars kille, gingá va han också. Återigen fick jag sitta och kämpa för att hålla igen skrattattack efter skrattattack. (Har man väl börjat är det mer en mental kamp att sluta). Stirrandes ut genom fönstret med ett galet leende och ryckande mungipor.
Yeah folks, jag är tillbaks på jobbet igen. Och på 9-fikat började E-B, min handledare, berätta om någon hon hade hälsat på i sommar som hade haft en hund. Hunden var fastkedjad, hade en sån där tratt runt huvudet och tuggade på sin egen svans tills den blödde. Skrek, ylade, gnydde och flög runt som en vildning. Ägaren gick till veterinären (något var uppenbarligen fel) och hunden fick pencellin ifall han hade fått någon infektion på svansen. Ingen förbättning trots pencellin, hunden fortfarande galen.
De frågade också när detta konstiga/galna beteende hade börjat hos hunden och tydligen hade det börjat när de var ute och gick och hunden satte sig och sket. Han fick tillslut beskedet från veterinären att hunden var obotabar och helt enkelt gått och blivit galen. Avlivningen var ett faktum. Han sket ut sitt vett. Tyvärr resulterade denna berättelse med att jag sitter och fånler (hunden sket och blev galen, det är ju bara för sjukt) men vill egentligen bara kasta bak huvudet och asgarva. Övriga runt fikabordet med medlidande miner och tänker troligen "stackars hund".
Tyckte synd och vovven men är också rädd nu. Vågar man någonsin gå på toaletten mer nu? Man gör 2an och kommer ut helt LOCO från toan: sliter sitt hår och med vilt uppspärrade ögon. Hjälp.
Don't make that poo, mate! It can turn you insane...
//Mallan
Fasen. Ofta lyckas jag skratta ut totala främlingar också (hände på tåget till gbg en gång) men senast detta hände var jag påväg till Hultsfred. Jag hade varit på världpremiären av Harry Potter 00:01 på kvällen/natten, sovit 3 timmar och sen börjat min långa resa ner till Småland. När jag kom till Linköping och ÄNTLIGEN skulle åka en lite längre tid så att det var läge att sova (jag hade en viss sömnbrist) så blev det tåget inställt?!
Oturen skrattade mig i ansiktet den gången (payback time?) men i alla fall så slutade det med att jag efter x antal minuter satt på en ersättningsbuss mot Hultsfred. Övertrött som få, med en okänd kille bredvid mig. Han somnade rätt fort men helt plötsligt vaknade han med världens jävla ryck! Ibland har det hänt även mig, men han såg så förvirrad och rolig ut (han fattade nog knappt att han var vaken) att jag självklart började frusta av skratt.
Tårarna rinner, jag mumlar fram ursäkter varvat med "du vaknade med ett rejält ryck" till kille, okänd. Rycket var så extremt att jag också ryckte till. Det blev ju som en chock för mig också. Stackars kille, gingá va han också. Återigen fick jag sitta och kämpa för att hålla igen skrattattack efter skrattattack. (Har man väl börjat är det mer en mental kamp att sluta). Stirrandes ut genom fönstret med ett galet leende och ryckande mungipor.
Yeah folks, jag är tillbaks på jobbet igen. Och på 9-fikat började E-B, min handledare, berätta om någon hon hade hälsat på i sommar som hade haft en hund. Hunden var fastkedjad, hade en sån där tratt runt huvudet och tuggade på sin egen svans tills den blödde. Skrek, ylade, gnydde och flög runt som en vildning. Ägaren gick till veterinären (något var uppenbarligen fel) och hunden fick pencellin ifall han hade fått någon infektion på svansen. Ingen förbättning trots pencellin, hunden fortfarande galen.
De frågade också när detta konstiga/galna beteende hade börjat hos hunden och tydligen hade det börjat när de var ute och gick och hunden satte sig och sket. Han fick tillslut beskedet från veterinären att hunden var obotabar och helt enkelt gått och blivit galen. Avlivningen var ett faktum. Han sket ut sitt vett. Tyvärr resulterade denna berättelse med att jag sitter och fånler (hunden sket och blev galen, det är ju bara för sjukt) men vill egentligen bara kasta bak huvudet och asgarva. Övriga runt fikabordet med medlidande miner och tänker troligen "stackars hund".
Tyckte synd och vovven men är också rädd nu. Vågar man någonsin gå på toaletten mer nu? Man gör 2an och kommer ut helt LOCO från toan: sliter sitt hår och med vilt uppspärrade ögon. Hjälp.
Don't make that poo, mate! It can turn you insane...
//Mallan
Kommentarer
Trackback