när man minst anar
Där satt jag en sketen måndagskväll och kikade lite på facebook när jag helt plötligt ser att jag fått en vänförfrågan (haha låter som att det aldrig händer, men i alla fall). Jag klickade för att se vem det kunde vara och till min förvåning så var det min tyska utbytesstudentkompis Ann-Christine Beckmann från Bad Segeberg som lagt till mig! Surprise! Jag har inte hört något från henne sen 2008, alltså 3 år. Jag har försökt maila henne men det har inte kommit något svar (vet inte om det var rätt adress), jag har försökt smsa henne (till exempel förra året när Tyskland vann Eurovision song contest) men även där svek tekniken mig och det gick inte att skicka. Nu kanske ni tänker "herregud, om hon inte svarade på mailet kanske det är en vink att hon inte vill ha något med Malin att göra" men ack så fel ni hade!
Där var den, vänförfrågan. Och OM jag sa ja! Det som är kul med Anni är att hon är ett år yngre än mig alltså född -93. Och då menar jag verkligen ett år yngre för hon fyller år den 9 oktober, en dag efter mig!
Jag smällde iväg ett inlägg i hennes logg så nu får vi väl hoppas att hon svarar på sin tysk-engelska. :)
Hon i svart tröja, rosa halsband och knallrosa byxor är Anni.
När jag sitter här och minns tillbaks måste jag bara berätta en sjuk grej som hände precis när vi kom fram till Lübeck 2008. Våra värdfamiljer skulle hämta oss i Lübeck för att sedan skjutsa oss till Bad Segeberg som ligger rätt nära. Annis mamma var där och även en av Annis vänner som inte fått någon svensk utbytesstudent åkte med i bilen. Det var väldigt varmt ute så efetr ett tag stannade vi vid en mack och Annis mamma hoppade in och köpte glass till oss. Isglass.
Jag tänkte ju inte att nått skulle kunna gå fel som när man käkar isglass men det gjorde det. Eftersom det var så varmt ute och glassen så kall blev den sådär farlig med samma effekt som tunga-lyktstolpe är på vintern. Ungefär det hände mig, fast det va läppen som fastnade. Där satt jag, med en isglass i käften som jag inte kunde få loss. Jag försökte diskret rycka loss den men läpparna töjdes bara ut, så hårt satt den jäveln. Anni som satt i framsätet vände sig om med en liten mugg i handen där vi kunde slänga pappret till glassen. Alla sa artigt "thank you" medan jag bara frustade fram ett "hrrfrtggh".
Tillslut efter att jag genomgått min inre (och yttre) kamp så släppte glassen. I was free! Där hade jag suttit som en dreglande galning och mumlat fram saker men där tog det äntligen slut. Behöver jag nämna att det va tur att Anni satt i framsätet så hon inte såg hela processen? Däremot vad hennes kompis tyckte om mig, det är det ingen som vet än idag...
PEACE!
//Mallan