Foten i klaveret
Vet inte hur många gånger jag tänkt "jävla retard" efter att ha pratat med en kund i telefon på jobbet, som, enligt mig varit dum i huvudet och cp. Idag hände det - bokstavligt talat. En kund vars namn jag icke bör nämna men som MÅSTE varit utvecklingsskadad på ett eller annat sätt. Han grymtade, frustade och gjorde mongoläten i typ 2-3 minuter innan jag fick fram vilket mobilnummer det gällde. Han kunde inte heller klockren svenska vilket gjorde det ännu svårare att få fram någon information.
Efter att ha frågat "Vilket mobilnummer var det det gällde?" 4 gånger utan framgång kände jag att detta kunde bli svårt. Inte bara att vända kunden, utan även att hålla mig för skratt. Jag vet, jag är en ond människa. Samtalet avslutades till slut när jag löst kundens problem och jag berättade smått garvandes för personen bredvid mig som jag aldrig pratat med förut att jag hade haft en kund som va retarderad/cp-störd och hade låtit som en blanding mellan King Kong och Darth Vader i telefon. Personen säger då, på norrländsk dialekt: "Det är okej att skratta åt alla utvecklingsskadade utom min bror."
Tystnad. Jag tog nästa samtal rätt fort efter den kommentaren...
Har gjort detta förr (alltid lika kul........) och en gång i 8:an klev jag riktigt djupt i det så kallade klaveret. Det var min kompis Frida som precis fyllt 15 år och därmed fått en sprillans ny moppe, vilken hon givetvis ville visa för mig på en rast. Alette (som redan hade moppe) jag och Frida gick ut till alla moppar på rasten och skådade hennes nya ögonsten. Blå. Skinande. Ny.
Såklart börjar jag kläcka ur mig hur jävla snygg och fräsch moppe hon hade och vad mycket snyggare den var än den moppen som stod bredvid. "Kolla bara instrumenpanelen! Ha! Va rutten den där moppen är jämfört med din. Och speglarna liksom. Dina skitsnygga backspeglar och -haha- den där fula moppens! Runda - vadå är den hundra år gammal eller?! Ojojoj. " Säger jag garvandes, pekandes på moppen bredvid som jag just totalsågat. Alette säger då (lyckligtvis med skratt i rösten): "Det där är min moppe Malin." Och pekar på den moppe som jag just beskrivit som rutten, gammal och ful. Ajdå.
Som tur var tog Alette detta påhopp väldigt moget och bra men ibland är det bara så, att man inte ser sig för vart man går och trampar med hela foten på ömma punkter där man helst skulle tassat på tå. Förhoppningsvis kan man skratta åt det en vacker dag. Hoppas min arbetskollega på Transcom har humor och glimten i ögat, annars tänker jag bära lösmustash resten av veckan på jobbet och vara osynlig. Eller odla egen mustash.
The klaver-walker
//Mallan
Kommentarer
Trackback